Visste ni att min förra häst var en islandshäst? Det trodde ni inte va? Han hette Veigur och var den sötaste och finaste islandshästen som vandrat på jorden. Och snällast i världen var han också! Min lilla gulle plutt.  Men han miste jag för ett år sedan. Han var min ögonsten och min bästa vän. Men han var ju inte min... Han skulle åka iväg till sin  gamla ägare. Och jag var bara halvfoder och hade egentligen hela tiden vetat vad som skulle hända, jag visste att han skulle åka till baka, men jag ville ha honom ändå. Förut för ca 2 år sedan så såg jag honom ute i en hage, han låg på ryggen i snön och kunde inte komma ut. Jag sprang iväg till Ulrika och sa det och hon frågade mig om det var en fläckig häst. Ja, sa jag och hon sa att vi måste skynda oss och att hon behövde min hjälp.

Han hade kolik och kunde inte komma upp ur snön. Vi fick tillsammans hjälpa honom. Tillslut lyckades vi och hon skulle springa iväg och fixa en box full med halm åt honom. För det var för farlig om han skulle falla i snön igen, efter som det nu också hade börja snöa. Hon gav mig grimskaftet och jag kollade på henne en sekund innan jag tog det. Det hoppade av lycka i mig. Jag fick hålla i en häst. En häst som inte var från ridskolan! En privat häst på ett privat stall! Det var helt unikt för mig. Och sen dess, från den sekund jag fick hålla honom i grimskaftet höll vi ihop :) Det började med att jag borstade honom och sen en dag kanske efter ett halv år som häst skötare, frågade Ulli om jag ville bli fodervärd! Och gissa om jag vart lycklig.